De stavlösa runorna (också kallade hälsingerunor) utgör som bekant en radikal förenkling av den yngre runraden. Den rådande uppfattningen har länge varit att denna runrad bygger på de så kallade kortkvistrunorna, något som ifrågasattes av Staffan Fridell i artikeln ”De stavlösa runornas ursprung” i Saga och Sed år 2000. Genom en analys av teckenformerna har han framfört vägande argument för att denna runrad i stället har utgått från »normalrunraden» dvs. långkvistrunorna, men sannolikt med inblandning av någon eller ett fåtal kortkvistrunor.
Fridell vände sig också mot idén att de stavlösa runorna skulle skapats som en snabbskrift för vardagligt bruk och menade att det snarare har rört sig om en form av lönnskrift med förhållandevis liten utbredning under vikingatiden.
Vid mitt runråd kommer jag att återvända till frågan om härledningen av de stavlösa runorna, men även diskutera var och i vilket sammanhang detta teckensystem kan ha uppkommit.