Runråd 113. Magnus Källström: Till frågan om Kensingtonrunornas ursprung och spridning

Tid: 2022-09-28, 16:15–18:00

Titel: Till frågan om Kensingtonrunornas ursprung och spridning

Plats: Stora seminarierummet och Zoom: https://uu-se.zoom.us/j/66402126410

OBS dagen! Detta Runråd äger rum på en onsdag.

Abstract

Kensingtonstenen, som hittades 1898 under en trädrot i Minnesota i USA, är enligt inskriftens egen utsago tillkommen år 1362. De inskrifter med samma typ av egenartade runor som under den senaste tjugoårsperioden har uppmärksammats på olika platser i Sverige är betydligt yngre. I dag känner vi dessa runor från Dala-Floda och Älvdalen i Dalarna, Haverö i Medelpad samt Hassela i Hälsingland och de omfattar (i den mån de är daterade) tidsspannet 1870–1911, en period då många svenskar emigrerade till Amerika.

Kensingtonrunorna har ibland beskrivits som en variant av de bekanta dalrunorna i Älvdalen, vilket dock knappast är riktigt. Tidigare har jag framfört idén att det snarare rör sig om en vidareutveckling av ett efterreformatoriskt runalfabet – närmast av norskt ursprung – som ytterst går tillbaka på det runalfabet som bröderna Johannes och Olaus Magnus lät trycka i Rom 1554 och 1555 och som i olika varianter har förekommit i senare litteratur (Källström 2017, 2019a, 2019b).

Enligt en djupgående artikel av Staffan Fridell och Mats G. Larsson (2020, publ. 2021) är Kensingtonrunorna istället en sen skapelse, som i huvudsak bygger på en tryckt version av den 16-typiga vikingatida runraden kompletterad med såväl dalrunor som nyskapade runformer. De har också föreslagit att detta runalfabet kan ha uppkommit i Älvdalen i Dalarna och att det därifrån har spridit sig till Medelpad och Hälsingland genom framför allt kringresande gårdfarihandlare, s.k. gråer.

Ett färskt fynd kastar nytt ljus över denna fråga och ger anledning att ta upp diskussionen om Kensingtonrunornas ursprung på nytt.

Referenser