Runstenen Vg 199 är en inskrift som, trots att den varit känd sedan 1950-talet, ännu inte tolkats på ett tillfredsställande sätt. Att stenen har ansetts svårtolkad är förståeligt, då den är skadad och flera partier av inskriften därmed saknas. Dessutom är många av runorna på stenen så pass vittrade att det bitvis är i det närmaste omöjligt att ens komma fram till en säker läsning. De runor som går att skönja är dock mycket tydliga och ett flitigt och till synes regelbundet bruk av skiljetecken bidrar även till ett intryck av att ristaren tydligt velat markera ordgränser (eller liknande). Det torde således vara en rimlig utgångspunkt att stenen också har lexikal innebörd och att en grundläggande undersökning av stenen därmed är berättigad.

I detta föredrag presenterar jag ett förslag till fullständig tolkning av inskriften, samt kommenterar och problematiserar på några punkter Sven B.F. Janssons ursprungliga läsning, vilken är den enda som hittills framlagts. (Stenen har överhuvudtaget inte behandlats av forskningen sedan Västergötlands runinskrifter publicerades.) I min föreslagna tolkning gör jag även ett försök att fylla i de partier av inskriften som saknas, i hopp om att detta ska kunna bidra till en helhetsförståelse av inskriftens innehåll samt av dess sociokulturella sammanhang. En sådan tolkning kan dock aldrig bli mer än spekulation, men det finns på de flesta punkter paralleller till andra runinskrifter. I sin helhet lyder tolkningen (i fornvästnordisk normalisering):

[Steinn k]veðsk h[æra]n sýna lengi, kveðsk Hjalms Kunna Halfd[anar sonar langa t]íð g[eta]. G[ott] orð bar.

’Stenen förkunnar att den länge ska synliggöra den gråhårige, den förkunnar att den en lång tid ska omtala Hjälm den berömde, Halvdans son. Han hade ett gott rykte.’

Vad gäller själva läsningen är det i synnerhet det ord jag tolkat som fvn. hæran ’den gråhårige’ som kan diskuteras. Jansson återger det som h – – – n, men anser sig kunna urskilja en runföljd hiran. En nyligen utförd fältundersökning pekar dock mot att den troligaste läsningen är antingen hiron eller hirsi, där det senare alternativet, väl i så fall att tolka som fvn. hérsi ’här’, skulle tvinga fram en viss revidering av min tolkning, samtidigt som det skulle innebära att inskriftens fem första ord bildar en nästintill ordagrann parallell till den jylländska stenen DR 131.

Utöver hæran kan också de ord jag valt att läsa som tíð respektive geta komma att behöva omvärderas, då inskriften i båda fallen är skadad och därmed ofullständig. Vidare bereder tolkningen av personnamnet ett flertal bekymmer. I den tolkning som föreslås här förutsätts två efterställda binamn, vilket är ovanligt men inte unikt. Som helhet får dock denna tolkning av Vg 199 betraktas som ett första steg mot en bättre förståelse av inskriften.