Svaret på denna fråga har hittills varit ‘ja’. Det mest välkända exemplet på denna betydelse återfinns i den Första grammatiska avhandlingen (ca 1150), där författaren argumenterar för att anpassa och utöka det latinska alfabetet för att uppnå ett grafofonemiskt precist skriftsystem som lämpar sig för fornisländskan. Han säger då till sin tänkta motpart att eigi er þat rúnanna kostr þó at þú lesir vel eða ráðir vel at líkindum þar sem rúnarnar vísa óskýrt, heldr er þat þinn kostr ‘det är inte bokstävernas förtjänst om du läser dem väl eller tolkar dem väl efter vad som är sannolikt i fall där bokstäverna ger oklart besked, utan det är din förtjänst’.

Detta är det enda fall där författaren använder rúnar för att beteckna latinska bokstäver. I det enda andra fall där han använder ordet betyder det sannolikt ‘runor’ (rúnar [heita] málstafir ‘[en typ av] bokstäver [heter] runor’). För bokstäver använder han annars alltid stafir, málstafir eller bókstafir, och då det rör sig om en terminologiskt medveten författare som skriver en avhandling om ortografi vore det minst sagt uppseendeväckande om han plötsligt bytte beteckning. Förutsatt, naturligtvis, att så faktiskt är fallet.

Vid tiden för avhandlingens författande var det medeltida, mer exakta runinvenariet ännu inte fullt utvecklat. För en grammatiker med medvetenhet om ortografi och olika skriftsystem torde runorna ha tett sig mycket inexakta och fungera som ett utmärkt exempel för att få motparten att inse behovet av ett mer otvetydigt skriftsystem (denna åsikt var för övrigt gångbar ännu tvåhundra år senare, som prologen till de fyra grammatiska avhandlingarna visar). I ljuset av såväl detta som författarens generella stringens bör den hittills rådande översättningen förändras till ‘runor’. Detta medför inte bara en nyöversättning, utan ger oss också ett nytt, samtida vittnesmål till hur runorna uppfattades som skriftsystem; deras inexakta karaktär kunde utan vidare förutsättas vara känd av den lärde antagonisten.

Finns det då överhuvud taget belägg för betydelsen (latinska) bokstäver? Det fåtal belägg som anförs i ordböcker gäller inskriptioner på sten eller skriftsystem andra än det latinska. Endast i dessa fall måste betydelsen vara en annan än ‘runor’ i modern bemärkelse och ordet tycks då betyda antingen ‘monumentalskrift för inskription (på sten)’ eller ‘främmande skrift’. Som beteckning för skrift tycks rúnar alltså ha kunnat ha en något vidare betydelse än ‘runor’, men betydelsen var då snarast ‘det andra skriftsystemet’ i motsättning till vanlig, latinsk bokskrift. Den betydelse som översättarna av den Första grammatiska avhandlingen har valt synes sålunda ha varit just den betydelse som ordet var markerat för att inte ha.