Efter Erik Brates död i april 1924 övertog Elias Wessén arbetet med utgivningen av Södermanlands runinskrifter. Det första texthäftet som omfattar knappt hälften av landskapets runstenar hade utkommit strax före Brates död, men de flesta av planscherna hade dragits tillbaka eftersom många av fotografierna inte höll tillräckligt hög kvalitet.

Under tre somrar 1928–30 undersökte Wessén det sörmländska runmaterialet på nytt och till sin hjälp hade han artisten Harald Faith-Ell, som svarade för det fotografiska arbetet. Undersökningarna ledde inte bara till bättre avbildningar utan också till en rad nyläsningar i de inskrifter som Brate redan hade publicerat. De senare samlades i ett 46 sidor långt avsnitt med rättelser och tillägg, som man alltid måste konsultera när man vill studera någon av de inskrifter som finns utgivna i Brates del av arbetet.

Wesséns inträde som medarbetare i Sveriges runinskrifter markerar utan tvivel ett viktigt skifte i svensk runologi vad gäller både undersökningsmetodik och dokumentation. Många av dessa erfarenheter har han säkert tillägnat sig i arbetet med Södermanlands runinskrifter, men något primärmaterial från de tidigaste resorna har inte funnits tillgängligt. För några år sedan fick jag dock i Wesséns samling i Linköpings stiftsbibliotek ögonen på ett par anteckningsböcker, som visade sig innehålla kortfattade dagboksanteckningar från undersökningsresorna 1928 och 1929. Dessa rör sällan läsningen av inskrifterna, men de ger i stället en unik inblick i hur undersökningsarbetet gick till och under vilka rätt besvärliga omständigheter som det ofta måste genomföras.

Som ett stycke svensk runologihistoria kommer jag i mitt föredrag att presentera ett axplock ur dessa anteckningar och många gånger låta Wessén själv föra ordet.